Under 1990-talet fick Säkerhetspolisen information om att ett antal svenskar skulle ha funnits i arkivet hos Stasi i dåvarande Östtyskland. Det rörde sig om cirka 50 personer, alltså betydligt färre än de antal som nämnts i den allmänna debatten.
I den mån vi har kunnat identifiera personerna, flera var bara omnämnda med täcknamn och bostadsort, har förhör hållits under 1990-talet.
I flertalet fall visade det sig att brottsmisstankarna var helt grundlösa. Personerna i fråga hade aldrig haft tillgång till några hemliga uppgifter och kände inte heller någon person som hade tillgång till sekretessbelagt material. Till exempel kunde Stasi ha antecknat personens namn som potentiell agent bara på grund av att denne som lärare vänt sig till DDR:s ambassad för att få material om Östtyskland.
En handfull personer, färre än tio, medgav att de hade värvats av Stasi. I dessa fall hade Stasi tänkt använda dem mot Västtyskland, vilket hade varit olovlig underrättelseverksamhet men sannolikt inte spioneri. Brottet var därför redan preskriberat när namnuppgifterna kom till oss på Säkerhetspolisen. Ingen av dem var anställd vid eller hade anknytning till det svenska totalförsvaret och de saknade praktiska möjligheter att spionera mot Sverige.